Mugabe: När firandet kan vara fel (Previously posted in English language)

av Adeola Aderounmu

Många observatörer både inom och utanför Afrika tycks ha firat störtandet av Mugabe som Zimbabwes president efter nära fyra årtionden vid makten. En sådan uppfattning är en skarp motsägelse till vad som erhölls på 1970 och 1980 talet då Mugabe agerade som hjälte för Zimbabwes självständighet.

Jag minns min reaktion när Mugabe röstades till makten för den sjätte gången år 2008. Då var han 84 år gammal och jag trodde hans pensionering var väntad, för honom att kunna vila upp sig och njuta av återstoden av sitt liv. Vid det tillfället drog jag slutsatsen att dåliga ledare, oavsett hur bra deras avsikter kan tyckas, är de som vägrar att träna eller handleda sina anhängare att ta sedan över efter dem.

Enligt min mening är Mugabes största misstag att inte ha värnat om ett fåtal unga män och kvinnor som kunde fört Zimbabwe framåt. Han var beredd att styra Zimbabwe fram till sin död, det är den enda förklaringen jag finner för en man som är 93 år gammal och inte pensionerad från offentlig service.

Det råder ingen tvekan om att Mugabe stannade för länge vid makten. Han blandade troligen ihop demokrati med monarki. I en demokrati är överföringen av makt oundviklig. De som kämpade vid sidan av Mugabe för ett självständigt Zimbabwe hade anledning att känna sig förolämpade när det blev uppenbart att Mugabe planerade överföringen av makt till sin fru. Några av dessa personer är nu politiker, om än gamla politiker, och vissa förblev i militären. De har nu säkerställt att makten togs över med våld från Mugabe, i hans gamla och hjälplösa ålder.

När den nuvarande maktstriden är avgjord, har Zimbabwes handläggare en del saker att klargöra och rätta till. Ett exempel är lagen som ger Mugabe makt att avskeda landets vice ordförande som bör återkallas genom lagstiftaren. Andra repressiva lagar i konstitutionen som är kapabla att omvandla revolutionerande, demokratiska ledare till tyranner bör avskaffas.

Zimbabwe och förvisso många andra länder i Afrika behöver granska sina politikers ämbetstider. Zimbabwe till exempel skulle troligen vuxit demokratiskt om det fanns en begränsning på antalet gånger en president kan väljas om. I länder där makten över ämbetstiden gör det till en nästan omöjlig uppgift att ändra makten genom trovärdiga val, blir begränsade mandatperioder ett motgift.

Det finns en allvarlig fara i om den använda metoden att driva bort Mugabe är firad. Användningen av militären för att korrigera politisk anomali borde inte firas eller hyllas någonstans i världen. Det förblir ett recept på våld och inbördeskrig. Det var fel att det militära alternativet var vad som togs till för att köra bort Mugabe och stoppa hans fru från att ta över makten. Valmöjligheten, som använder sig av trovärdiga omröstningar och godtagbara resultat, är alltid den bästa metoden.

Därför måste globala media presentera en balanserad rapport om situationen, oberoende av dess predisposition (kärlek eller hat) mot Mugabe. Det som hänt i Zimbabwe handlar inte bara om personen Mugabe eller hans hunger efter makt utan även om välfärden och välbefinnandet hos folket i Zimbabwe, hemma och utomlands.

Lärdomarna från Zimbabwe borde återigen öppna våra ögon om demokratins brister i vissa delar av världen och dessa lärdomar borde vara behjälpliga för diverse institutioner som främjar av inte bara demokrati men även medborgerliga rättigheter för alla människor globalt.

aderounmu@gmail.com

Footnote:

Mugabe resigned today 21st of November 2017 after 37 years in power.