Pojken Med De Gyllene Öronen
Mina barndomsminnen skulle vara ofullständiga utan min mammas vånda när hon satt och såg mitt spädbarnshuvud dekoreras med två ofullständiga öron. När jag ser tillbaka är jag så tacksam för allt bemödande min mamma la ner på att rengöra mina öron.
POJKEN MED DE GYLLENE ÖRONEN
av Adeola Aderounmu
Året var 1986 då jag fjorton år gammal tog bussen till Lagos Allmänna sjukhus för att genomgå en öronoperation. Det var menat att bli slutet på en rad tidigare besök på sjukhuset. När jag föddes var mina öron inte färdigväxta. Defekterna var uppenbara eftersom mina hörselgångar ofta var fyllda med en gulaktig vätska.
Mina barndomsminnen skulle vara ofullständiga utan min mammas vånda när hon satt och såg mitt spädbarnshuvud dekoreras med två ofullständiga öron.
Jag minns min barndoms dagar i grundskolan. Jag hade alltid en laddning med bomullsvadd hemma som jag ibland tog med till skolan. Jag lärde mig snart att vira bomullsvadden runt ett kvastskaft och stack in vadd i örat till både höger och vänster. Vid flera tillfällen tog bomullsvadden slut, så vad gjorde jag? Jag använde locket på min BIC penna istället. Detta lock blev min närmsta följeslagare i flera år. Hade jag inget annat på mig så hade jag locket till en blå, svart eller röd BIC penna som jag stack in i mina öron och grävde ut tonvis med vätska.
När jag senare i livet hittade bomullstopps använde jag dem istället. De hade de ett värde av guld för mig.
När jag ser tillbaka är jag så tacksam för allt bemödande min mamma la ner på att rengöra mina öron. Jag minns att hon varnade mig för skarpa föremål. Men ibland såg hon bara på mig med medlidande, för i mitt fall var det som att leva tillsammans med någon med ett missbruk. När begäret att stoppa något i mina öron dök upp fanns det inget i hela världen du kunde göra för att hindra mig.
Jag är också tacksam att mitt problem inte klassificerades som ett handikapp, eftersom i det avseendet kunde Nigeria ha förstört mig totalt. Jag hade tur att inte kategoriseras som någon i behov av specialundervisning på grund av mina hörselproblem.
Innan operationsdagen 1986 lärde jag mig att vakna klockan 05.00, ta bussen från vårt hem i Festac Town och resa till Allmänna sjukhuset beläget i Ikeja. Vi, jag och min mamma, hoppade vanligtvis av Lagos gula buss vid hållplatsen med namn PWD och vandrade sedan utmed en bro hela vägen till sjukhuset.
Det var en obekväm resa. Den var inte heller helt säker eftersom det oftast var få personer på vägen där vi gick vid bron mot sjukhuset. Enligt min bedömning var hela resan ungefär fyra mil lång, kanske till och med fem. Det kunde ta oss en och en halv timme med minst två eller tre byten av olika bussförbindelser.
På operationsdagen lät min mamma mig göra resan på egen hand. Hon skulle anlända lite senare. Jag minns inte anledningen till det beslutet men antar att är du mamma till sex barn lär du dig snabbt att göra dem självständiga vid en lämplig ålder. Jag skulle kunna föreställa mig att jag vann min självständighet när läkarna väl bestämde att korrigera mina öron med en operation. När jag kom fram till sjukhuset mötte jag sjuksköterskorna och gjorde den nödvändiga registreringen. Sedan väntade jag. Och jag väntade, väntade och väntade.
Efter att jag blev tveksam till den ovanligt långa väntetiden frågade jag sköterskorna när det var min tur att bli omhändertagen? Svaret jag fick då kom som en chock jag aldrig kommer glömma. Det här sjukhuset hade jag besökt åtskilliga gånger tillsammans med min mamma, jag var en återkommande patient. Till exempel en gång när ett litet fiskben fastnade i min hals under en utsökt måltid och min mamma tog mig till öron-näs-hals på Allmänna sjukhuset i Ikeja, kände jag redan till den avdelningen lika väl som min egen handflata.
Så därför när sköterskorna, denna ödesdigra dag, svarade mig att de inte kunde hitta min journal med dokumentationen som fastställt min operation trodde jag det var ett enkelt misstag av felplacering. Jag antog att de skulle hitta den och att mina öron sedan skulle opereras.
När min mamma anlände blev hon mycket upprörd. Hon gav mig en tillrättavisande örfil för att uttrycka sin ilska. Jag kan inte minnas någon annan dag, varken innan eller efter denna ödesdigra dag, då min mamma slagit mig. Hon gjorde aldrig det. Därför blev jag nu mycket förvirrad. Det var ju sköterskorna som inte kunde hitta min journal. Vem borde då bli slagen?
När jag tänker tillbaka på hela det scenariot, kan jag bara gissa mig till olika skäl att min journal försvann. Ett är att sköterskorna förmodligen blev chockade att en pojke dök upp själv inför sin operation. Var fanns min mamma som skulle betala dricks så att journalen inte försvann denna viktiga dag? Eller, sett ur ett annat perspektiv, räknade personalen med att min familj skulle ha kontaktat dem i förhand med förskottsbetalning innan operationsdagen? Hur väl förstod mina föräldrar att sådana här möjligheter måste säkerställas genom att hålla koll på sjuksköterskor och doktorer för att undvika besvikelser?
Varför försvann min journal på operationsdagen? Ett tredje skäl kan vara att läkarna inte var kapabla att utföra denna operation och därför drog sig ur? Det sista påståendet är rätt osannolikt eftersom mina minnen porträtteras en rad kompetenta, professionella läkare och undersökt mina trumhinnor, öroninfektioner och hals med instrument och redskap på öppenvårdsmottagningen.
Så, varför kom inte läkarna ihåg min bokning? En operation borde ju inte vara så lätt att glömma? Varför kom inte läkarna till väntrummet för att leta efter mig? Sa sjuksköterskan att jag inte dykt upp? Vad var det egentligen som gick fel?
Min mamma smällde till mig eftersom att hon fann mig sitta lugn och samlad, trots det troliga scenariot att missa ett tillfälle att korrigera mina defekta öron som man bara får en gång i livet. Hon visste säkert med en gång att chansen inte skulle komma igen. Många saker måste farit genom hennes huvud när hon kom för att höra de dåliga nyheterna gällande mina öron. Den enklaste vägen för att ge utlopp för sin frustration var slaget jag fick. Hon trodde troligen att jag bara kom dit och satte mig ner utan någon ansträngning. Men vad kan en fjortonåring göra när de äldre sköterskorna kastat eller gömt hans medicinska journal?
Jag kan inte minnas att jag någonsin var arg på min mamma. Hon var min gudinna. Hon var kvinnan som lärde mig nästan allt – att läsa, att skriva och sedan att laga mat. Min mamma lärde mig vara ödmjuk och uthållig trots de svårigheter och motgångar man möter i livet.
Så vi åkte hem. Det blev ingen operation år 1986. Jag fortsatte att sticka in allt i mina öron för att få ut vätskor och för att skrapa öronen när de kliade. Vid något tillfälle använde jag pinnar och kvastar för att skrapa ut smuts som fastnat på mina trumhinnor. Jag var expert på mina öron. Som öronläkare skulle jag varit den bästa i hela världen. Jag minns en dag när jag pillade i mitt öra med ett skaft och någon plötsligt sprang in i mig. Det började blöda från mitt öra och jag fick därmed en ny möjlighet att sticka in fler föremål för att få ut blodet. Mitt missbruk var hopplöst.
Jag har levt i Sverige sedan 2002 med ett fortsatt lidande av återkommande öroninfektioner på grund av mina trumhinnors sårbarhet. En dag när jag besökte läkaren rekommenderade han en operation. Mina öron hade testats under en period och resultaten var förkrossande. Jag har fått anstränga mig nästan hela livet för att kunna höra vad människor säger. Resultaten jag såg visade tröskeln för normal hörsel jämfört med min. Jag har varit döv!
Så år 2007, tjugoett år efter att sjuksköterskorna på Allmänna sjukhuset i Ikeja sabbade min då planerade operation, fick jag äntligen min öronoperation i Sverige. I ena örat var hörseln redan borta vid det laget! Efter operationen blev det örat det bättre av de två. Vilket betyder att i det bättre örat innan jag opererades saknades redan hörseln. Öronen var helt enkelt döva till olika grader. Operationen utfördes på Danderyds sjukhus i Sverige.
Till ålderdomens höst, som snabbt närmar sig, kan jag ana vad mina största utmaningar kommer bli. Jag har en dålig höft efter att ha spelat fotboll i tonåren and kommer definitivt inte kunna gå ordentligt. Jag får använda hjälp. Jag kommer också vara nästan döv på bägge öronen. Hörapparater finns att erhålla men om de är lämpliga för just min dövhet blir intressant att upptäcka.
Jag bestämde mig för att skriva detaljerat om min hörselskada eftersom det avslöjar mycket om Nigerias folkhälsoproblem. Jag vet inte hur mitt sjukdomsfall behandlades som litet barn. Kunde jag opererats redan som bebis och därmed botats för resten av livet? Det är troligt. Men med tiden blev jag medveten om, att trots tillgången till ett bra hälso- och sjukvårdssystem i Nigeria fram till 1980-talet, fanns luckor i systemet som gjorde det svårt att korrigera min hörselskada. Den delen var olycklig.
En operation blev bortslarvad. En vän sa till mig att min död på läkarbordet var uppskjuten! Men jag litade på sjukvårdssystemet i Nigeria 1986 även om sjuksköterskorna var illasinnade. Jag skyller den sabbade operationen på dem, jag tycker inte de var genuina och det är ledsamt att minnas nu.
Så hur är det nuvarande läget gällande hälso- och sjukvård i Nigeria? Med ett ord, katastrof! Nigerianska politiker och beslutsfattare måste tänka på medborgarna och arbeta hårt för att säkerställa att sjukvårdssystemet förbättras och anpassas till efterfrågan från den omfattande lant- och tätortsbefolkningen. Den vanliga medborgaren måste ges förmånen att kunna ha råd med ett sjukvårdssystem där livet prioriteras.
Som tonåring riskerade jag mitt liv och reste flera mil. Sedan gick jag längs vägarna till läkarna i Lagos i Nigeria. Jag är mannen med de gyllene öronen.
Om en nigeriansk politiker, vilket inkluderar presidenten, önskar resa utomlands för medicinska skäl bör de hindras från att göra det. I ett land med mer än 170 miljoner människor borde politiker som inte kan leverera avskedas. De förtjänar till och med min mammas tillrättavisande örfil.
————————slut————————————————————————————–
From the original text, The Boy With The Golden Ears by Adeola Aderounmu, 2016.
Translated to Swedish language by Louise Holmberg, Stockholm, 2018.
