Traumatized Libya

By all means and at all cost, the slave traders of Libya must be found, arrested and prosecuted. Justice must prevail or this will happen again.

Traumatized Libya

By Adeola Aderounmu

20151101_155430-3

Libyans are today presenting an image that shows that some of them are the most useless humans on earth in 2017. No other country in the world can compete with Libya as the domain of some of the most complete fools, idiots and silly asses that the wold knows today.

The reason for these qualities are not far fetched.

Some Libyans took advantage of the economic migrants in their domain and sold them as slaves. The internet is awashed with the gruesome images and videos of how Africans are sold as slaves in Libya. It was CNN that probably first reported the news.

It sounded as if Libya is not in Africa. Actually that is one issue that still needs to be addressed. How do North Africans view themselves? I have seen some football matches where North African footballers behave unruly to players and officials from sub-Saharan Africa. I get the impression that they think that they are superior to the rest of us. Foolish thinking!

Libyans are traumatized. They are a people so foolish they killed their former ruler. I am sure they never expected that their lives will be turned upside down as it is today.

How could they be so foolish and ignorant of what was to follow the assassination of their ruler? They stupidly connived with the west and eliminated Gadhaffi.

Since then, their lives have been in turmoil and there has been complate breakdown of law and order.

It is really sad that this is the route that our brothers and sisters from sub-Saharan Africa choose in their quests to reach Europé.

Definitely one cannot exonerate the stupid rulers in sub-Saharan Africa. In general, there is failure of leadership in Africa.

Africans, south of the Equator is a place where men and women ought to be living like Kings, Princes and Queens. This is a part of the world that is blessed with abundant resources and human talents.

Sadly the rulers and politicians in that part of the world are totally crazy. They are the ones who are misruling their people and forcing them to become economic migrants. It is the misrule in sub-Saharan Africa that is serving as the source of the men and women sold as slaves in Libya.

The rulers of sub-Saharan Africa need to borrow themselves some senses and start to rethink how they govern their people. They cannot govern their people and threat them like slaves and expect miracles to happen in Libya or even Europé. They have to stop stealing money at some point and start to think about the people and not themselves!

For now the criminals who sold people as slaves in Libya need to be apprehended and served some very long prison terms. By all means and at all cost, they must be found, arrested and prosecuted. Justice must prevail or this will happen again.

The governments all around Africa must begin to rethink governance and meeting the needs of the people in their individual countries and allowing treaties that ensure that human rights are not violated across borders. Those slave-dealers of Libya must be used as examples of the importance of the laws in Africa and globally.

For all the errors of judgment that led to the elimination of Gadhaffi and the lawlessness that now pervade in Libya, the world must wake up and the world must ask for the rebuilding of Libya. Libyans are traumatized and they are transferring their traumas and aggressions to dark-skinned Africans. They do not have the permission or right to do so. Again, those who have committed these crimes must be made to face the music squarely.

The rest of Libya deserve our sympathy. Together, they are all not feeling fine. The behaviour that emerged amongst them, though criminal, must also be deep rooted through psychological rebuilding. The people of Libya may be crazy. Definitely they are inhuman.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

APC-Buhari Mandate And Dateline 2019

By Adeola Aderounmu

Screenshot_20170529-080927

Apc-Buhari Mandate, A Failed Government

The APC is into the second year of its reign. Not much has been acheived. A lot of hopelessness pervade the country. The discord between the ruling class the the suffering masses remains a big issue.

In 2019 Nigerians may head to the polls again. The struggle for the outcome of the 2019 elections started already in 2015 or probably earlier. This is one of the huge problems with Nigeria. There is no ideology to deal the pressing issues such as performance of a sitting government and even right now more pressing is the issue of the political structure of Nigeria.

Nigeria is not working and is probably not going to work under the present arrangement. So year in, year out, elections in, elections out, the problems continue to get bigger at a rate proportional to how the crazy politicians conitnue to enrich themselves.

The present political stucture in Nigeria is built for the benefits of those who conquer political power no matter the level.

So APC has failed and it will fail by the end of its tenure in 2019 because the operating manual for Nigeria is outdated and since the people are still abiding by an expired manual, their life-time porgrammed suffering will continue.

 

Buhari, Which Ticket Again?

Mr Buhari ought to be the first person to dissociate himself from governance in 2019. In the run off to the 2015 elecions, he hardly spoke and made only very fragile appearance on the platform during the campaigns. Now we know why.

He had been sick and in need of medical help. The position of the presidency opened a flood gate of unlimited funds and so he treated himself to the use of our commonwealth spending many days in a london hospital. Grace is what he got. Many of us did not expect him back in Abuja.

So, if there is anyone who should be longing to a well-deserved rest, it should be Buhari himself.

Sometimes, l do wonder what the gains are: when you can be at home resting and even if you like travel the world to do wonderful things, why choose to sit in a rat-infected office in Abuja?

Seriously, l was expecting Yemi Osinbajo to have taken over from Buhari because he is younger, more energetic, brilliant and willing to lead. It still baffles me that a man with a fragile health would risk the next 2 years clinging on to power.

The issue of contesting in 2019, from my perpective, is like a suicide mission. But l may be wrong. I left medical research in 2004, what do l know?

I don’t even want to talk about Atiku.

I don’t know how Nigerians elevate criminals and allow them to occupy public offices.

Atiku and Obanikoro have done some kris-krossing and moved to different camps. They will keep moving until Nigerians put a final stop to this nonsense that allows thieves to find all available options to the public treasuries.

Nigeria is full of intellectuals and brilliant minds but all we chose to talk about with regards to the 2019 elections are criminals like Atiku and Obanikoro.

Nonsense and ingredients!

This country will not be forgiven!

 

aderounmu@gmail.com

 

Mugabe: När firandet kan vara fel

Mugabe: När firandet kan vara fel (Previously posted in English language)

20171114_1316191957743002.jpg

av Adeola Aderounmu

Många observatörer både inom och utanför Afrika tycks ha firat störtandet av Mugabe som Zimbabwes president efter nära fyra årtionden vid makten. En sådan uppfattning är en skarp motsägelse till vad som erhölls på 1970 och 1980 talet då Mugabe agerade som hjälte för Zimbabwes självständighet.

Jag minns min reaktion när Mugabe röstades till makten för den sjätte gången år 2008. Då var han 84 år gammal och jag trodde hans pensionering var väntad, för honom att kunna vila upp sig och njuta av återstoden av sitt liv. Vid det tillfället drog jag slutsatsen att dåliga ledare, oavsett hur bra deras avsikter kan tyckas, är de som vägrar att träna eller handleda sina anhängare att ta sedan över efter dem.

Enligt min mening är Mugabes största misstag att inte ha värnat om ett fåtal unga män och kvinnor som kunde fört Zimbabwe framåt. Han var beredd att styra Zimbabwe fram till sin död, det är den enda förklaringen jag finner för en man som är 93 år gammal och inte pensionerad från offentlig service.

Det råder ingen tvekan om att Mugabe stannade för länge vid makten. Han blandade troligen ihop demokrati med monarki. I en demokrati är överföringen av makt oundviklig. De som kämpade vid sidan av Mugabe för ett självständigt Zimbabwe hade anledning att känna sig förolämpade när det blev uppenbart att Mugabe planerade överföringen av makt till sin fru. Några av dessa personer är nu politiker, om än gamla politiker, och vissa förblev i militären. De har nu säkerställt att makten togs över med våld från Mugabe, i hans gamla och hjälplösa ålder.

När den nuvarande maktstriden är avgjord, har Zimbabwes handläggare en del saker att klargöra och rätta till. Ett exempel är lagen som ger Mugabe makt att avskeda landets vice ordförande som bör återkallas genom lagstiftaren. Andra repressiva lagar i konstitutionen som är kapabla att omvandla revolutionerande, demokratiska ledare till tyranner bör avskaffas.

Zimbabwe och förvisso många andra länder i Afrika behöver granska sina politikers ämbetstider. Zimbabwe till exempel skulle troligen vuxit demokratiskt om det fanns en begränsning på antalet gånger en president kan väljas om. I länder där makten över ämbetstiden gör det till en nästan omöjlig uppgift att ändra makten genom trovärdiga val, blir begränsade mandatperioder ett motgift.

Det finns en allvarlig fara i om den använda metoden att driva bort Mugabe är firad. Användningen av militären för att korrigera politisk anomali borde inte firas eller hyllas någonstans i världen. Det förblir ett recept på våld och inbördeskrig. Det var fel att det militära alternativet var vad som togs till för att köra bort Mugabe och stoppa hans fru från att ta över makten. Valmöjligheten, som använder sig av trovärdiga omröstningar och godtagbara resultat, är alltid den bästa metoden.

Därför måste globala media presentera en balanserad rapport om situationen, oberoende av dess predisposition (kärlek eller hat) mot Mugabe. Det som hänt i Zimbabwe handlar inte bara om personen Mugabe eller hans hunger efter makt utan även om välfärden och välbefinnandet hos folket i Zimbabwe, hemma och utomlands.

Lärdomarna från Zimbabwe borde återigen öppna våra ögon om demokratins brister i vissa delar av världen och dessa lärdomar borde vara behjälpliga för diverse institutioner som främjar av inte bara demokrati men även medborgerliga rättigheter för alla människor globalt.

aderounmu@gmail.com

Footnote:

Mugabe resigned today 21st of November 2017 after 37 years in power.

Mugabe: A Wrong Type Of Celebration

There is grave danger if the method used to oust Mugabe is celebrated. The use of the military to correct political anomaly should not be celebrated or hailed anywhere in the world.

Mugabe: A Wrong Type Of Celebration

By Adeola Aderounmu

 

20171114_1316191957743002.jpg

Adeola Aderounmu

Many observers within and outside Africa seem to have celebrated the overthrown of Mugabe as the president of Zimbabwe after nearly 4 decades in power. Such a perception is a sharp contradiction to what obtained in the 1970s and 1980s when Mugabe was a hero of Zimbabwean independence.

I remember my reaction when Mugabe was voted to power for the 6th time in 2008. Then, he was 84 years and l thought he should be due for retirement so that he could rest and enjoy the rest of his days. At that moment l concluded that bad leaders, no matter how good their intentions may seem, are those who refused to train or mentor followers to take over from them.

In my opinion, Mugabe’s greatest mistake was not nurturing a few young men and women who could move Zimbabwe forward. He was prepared to rule Zimbabwe until his death and that is the only explanation l found for a man who is 93 years and not retired from public service.

No doubt about it, Mugabe overstayed in power. He probably mistook democracy for monarchy. In a democracy, the transfer of power is inevitable. Those who fought alongside Mugabe for the independence of Zimbabwe have reasons to feel insulted when it became apparent that Mugabe was planning to transfer power to his wife.

Some of these people are now politicians albeit old politicians and some remained in the military. They have now ensured that power was taken by force from Mugabe in his old, helpless ag.

When the current power tussle is settled, the handlers of Zimbabwe have a few things to clarify and rectify. For example, the law that gives  Mugabe the power to sack the Vice President of the country should be revoked through the legislature. Other repressive laws in the constitution that are capable of converting revolutionary, democratic leaders to tyrants should be abolished.

Zimbabwe and indeed many other countries in Africa need to review the tenures of their politicians. Zimbabwe for example, would probably have grown democratically if there was limitation on the number of times a president can seek for re-election. In countries where the power of incumbency makes it an almost impossible task to change power through credible elections, limited terms of office will be an antidote.

There is grave danger if the method used to oust Mugabe is celebrated. The use of the military to correct political anomaly should not be celebrated or hailed anywhere in the world. It remains a recipe for violence and civil war. It was wrong that the military option was what it took to oust Mugabe or stop his wife from taking over power. The electoral option, that which makes use of credible ballot votes and acceptable results, is always the best method.

The global media therefore need to present a balance report of the situations regardless of  its predisposition (love or hate) towards Mugabe. What has happened in Zimbabwe is not just about the person of Mugabe and his hunger for power but also about the welfare and the well-being of the people of Zimbabwe at home and abroad.

The lessons of Zimbabwe should once again opened our eyes to the inadequacies of democracy in certain parts of the world and these lessons should be instrumental to various institutions saddled with the promotion of not just democracy but civil rights of all people globally.

aderounmu@gmail.com

Den Afrikanska Kvinnan

Jag hyllar de afrikanska kvinnorna. Jag hedrar den goda nigerianska kvinnan. Nigeria måste, mer än någonsin tidigare, börja främja kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen

DEN AFRIKANSKA KVINNAN

Av Adeola Aderounmu

A Market Place in "old" Nigeria

The African woman, forever beautiful and strong

 

Jag bor i Stockholm, Sverige. Jag har varit pappaledig vid två tillfällen, vilket betyder att jag har varit ledig från jobbet för att ta hand om mina barn.

I vad som kan beskrivas som en omvandling av roller har jag skött om mina barn genom att ge dem materiellt, emotionellt och socialt stöd medan min fru arbetat måndag till fredag under den tidsperioden.

Mina reflektioner var mer intensiva under min andra pappaledighet. Här följer min berättelse.

Jag växte upp i en normal nigeriansk familj med bröder och systrar. Det jag kände till om min barndom, är förmodligen typiskt i de flesta nigerianska hemmen.

Våra mödrar var skyldiga att ta hand om hushållet medan våra fäder jobbade hela tiden.

Under vissa omständigheter skötte kvinnorna inte bara hemmen utan försörjde även familjen med det dagliga levebrödet. På ett sätt är det en väsentlig del av våra liv att lägga bördan av hushållssysslor och barnuppfostran på kvinnorna.

Mina erfarenheter som hemma-man i Sverige under en tolvmånadersperiod, med dubbelt ansvar att ta hand om mina barn och vårt hem i allmänhet, har övertygat mig om att denna aspekt av våra liv i Nigeria behöver ändras eller bytas ut.

Men utan ett ingripande från regeringen eller en mycket stark rekommendation från Nigerias kvinnodepartement kan det bli både tekniskt och byråkratiskt omöjligt att genomföra nya riktlinjer, inom både privata och offentliga institutioner, som skapar en högre grad av flexibilitet för föräldrar med respekt i att uppfostra sina barn.

Det förefaller som att denna fråga kommer bli en het debatt som står inför både motstånd och fördömelse eftersom det drivs ett icke önskvärt system i Nigeria, där många människor fortfarande anser att kvinnor är underlägsna männen. Jag kan föreställa mig att förespråka för lika rättigheter och möjligheter för kvinnor utifrån respekt för familjevärderingar i Nigeria, kan vara att efterfråga för mycket. Men det borde det inte vara.

Vi bör tillhandahålla en förlängd mammaledighet till nyblivna mödrar oavsett var de arbetar eller arbetets karaktär.

Dessutom behöver vi göra en studie eller kartläggning om hur föräldraledighet för båda föräldrar fungerar i länder som med framgång genomfört sådana program.

Jag vet att Storbritannien nu lägger mer uppmärksamhet på ett sådant program.  Grundstommen är väl fungerande offentliga institutioner, en genomtänkt regeringspolitik och ett välgrundat undervisningssystem.

Jag tror inte det kommer innebära att en främmande kultur införs ifall pappor genomgår samma upplevelse som mammor, i form av att vårda sina barn under de tidiga formgivande åren eller hela spädbarnstiden.

Efter nio månaders graviditet med efterföljande förlossning behöver kvinnor både moraliskt och känslomässigt stöd och att ge dem förlängd mammaledighet och ett socialt stöd borde vara den minsta ansträngningen samhället kan bidra med.

Jag tror att ett av de troliga skälen att Nigerias befolkning fortsätter att explodera, trots den hårda ekonomiska verkligheten och det ofördelaktiga politiska klimatet, är för att många nigerianska män inte alltid är hemma för att fysiskt se skötseln av hemmet.

När de är hemma är deras prioritet att se på tv, läsa gamla dagstidningar eller att underhålla vänner medan de fortsätter att uppmanar sina fruar att göra både det ena och det andra.

Män behöver förstå smärtan och den besvärliga situationen hos kvinnor och de behöver inse att det krävs mer av en pappa än att bara vara spermadonator eller inkomstkälla.

Betydelsen av familjen som samhällets grundläggande enhet kan inte nog betonas.

Familjebandet och dess inlärda gemensamma värden är grundläggande delar hos den närmaste omgivningen och för nationen som helhet.

Det finns starka tecken idag på att kommunikationsklyftorna inom familjen blir större och det kan i hög grad ha bidragit till de socialekonomiska problemen vi har i Nigeria.

Naturligtvis är splittrade familjer och värderingar nu ett globalt problem.

Vissa pappor känner inte sina barn och många barn känner inte sina fäder. Sexuell obetänksamhet är till och med på uppgång vilket leder till barn i ett odefinierbart föräldraskap. Sällan är det då mamman som saknas.

När dessa luckor väl skapats under de formgivande åren är de vanligtvis svåra och ibland omöjliga att överbrygga. Klyftorna kan komma att fördjupas och bestå livet ut.

Skilsmässa och/eller att leva separat kan inte antas ge rätt till ett vårdslöst föräldraskap.

Många separerade föräldrar i olika länder fortsätter att fostra och försörja sina barn som de skulle gjort om de levt under samma tak.

Mina erfarenheter under pappaledigheten gav mig möjlighet att reflektera dagligen.

Vanligtvis tänkte jag inte bara på min mamma utan även på afrikanska kvinnor i allmänhet som symboler för styrka, mod och beslutsamhet. Jag frågade mig själv flera frågor.

Hur klarade dessa kvinnor av sex barn eller fler?

Klagade de sig någonsin över trötthet till sina män eller papporna till deras barn? Fanns det alltid någon de kunde dela sin smärta och frustration med? Vad gjorde de när de inte fanns någon att vända sig till?

Hur hanterade de all stress och situationer omkring dem? Vad gjorde de när de själva skulle vilja sova men barnen fortsatte gråta efter uppmärksamhet och tröst?

I korthet frågade jag mig själv, hur hanterade de alla dessa problem? Hur klarar de av det nu?

I varje familj fortsätter den afrikanska kvinnan att fullfölja sina skyldigheteter som hushållerska, i nöd och lust!

Jag hyllar de afrikanska kvinnorna. Jag hedrar den goda nigerianska kvinnan.

Jag kan inte heller sluta tänka på de ensamstående föräldrarna.

Jag undrar hur mycket repatriering som kan ge tröst åt dem för deras roller, deras motståndskraft, deras mod, deras tålamod och deras uppoffringar i kampen att hålla ihop hem och arbete.

Nigeria måste, mer än någonsin tidigare, börja främja kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen. Med jämställdhet och erkännande av kvinnors och barns rättigheter blir det lättare att kontrollera födelsetalet.

Nigerias ekonomi lider av ständiga åtstramningsåtgärder och arbetslösheten förblir mycket hög men ändå har inte födelsetalet sjunkit.

Detta är en onaturlig trend, inte bara i Nigeria utan även i andra ekonomiskt utmanade länder eftersom de biologiska lagarna kräver annorlunda.

Det är särskilt irriterande att läsa eller höra om kvinnor som ger upp sitt vardagsliv på grund av sin karriär eller vise versa. Det finns ett behov att skapa flexibilitet för att tillåta en rimlig integration av arbetet och hemmet, som en källa för både tillfredsställelse och glädje.

Nigeria måste skapa eller se över situationen gällande ammande mödrar och sociala välfärdspaket. Vi behöver inte vänta på ett perfekt politiskt klimat innan vi börjar leva och njuta av våra liv.

Det är inget fel i att påbörja program som ger stöd åt medborgarna i Nigeria, även om den politiska klassen består av obotfärdiga lögnare och korrupta människor.

Det är en annan aspekt i vårt kollektiva ansvar att rädda oss ur sådana missförhållanden.

Genom att noggrant studera föräldraledighetens process i länder där framgång har uppnåtts, kan Nigeria påbörja ett okorrumperat nationellt socialförsäkringssystem som tillgodoser ammande mödrar i alla åldrar och kategorier.

Det borde vara utgångspunkten. Inom en överskådlig framtid blir samverkan med papporna i processen mycket användbart i att återuppbygga familjen och även säkerställa att våra kvinnor inte är överbelastade eller missbrukas.

Slutligen måste regeringen omforma och ge ny kraft åt familjeplaneringspolitiken, samtidigt som de betonar behovet av den.

Fördelarna med en överensstämmelse av familjeplanering av alla och en var kan inte överbetonas.

 

For information, contact

(c) aderounmu@gmail.com

Translated to Swedish by Louise Holmberg