Respekt är en underbar egenskap men det är inte kärlek. Beundran är inte heller kärlek.

Vi behöver alla någon eller flera personer som älskar oss

Ingen kärlek förlorad

Av Adeola Aderounmu

Lucy lever i Zambezi, fram tills nu i alla fall. Det är här hon tillbringat hela sitt liv. Hon föddes här och det var här hon blomstrade. Hon är en mycket vacker kvinna. När folk talade om henne sa de, att kanske är hon en gudinna.

Det fanns en konstnär i staden och han var övertygad om att gudarna tog sig tid att forma henne. Han sa att Lucy skapades till fulländning.

Ända sen hon var en liten flicka har det alltid funnits en beundran för hennes skönhet och hennes personlighet. Folk håller oftast med Lucy. Nästan alla hon mött i sin omgivning respekterade henne.

När hon lämnade sitt hem för City College i Mongu visste hon redan att respekt och beundran inte är ersättning för kärlek.

Vi behöver alla någon eller flera personer som älskar oss. Så när Lucy lämnade college började ensamheten i hennes liv yttra sig.

Alltjämt fortsatte hon att kämpa vidare, med den beundran och respekt som andra människor hade gentemot henne. När hon är ensam, frågar hon ofta sig själv ”vem ska tillfredsställa min själ”?

Respekt är en underbar egenskap men det är inte kärlek. Beundran är inte heller kärlek. Det var inte svårt att finna ett jobb när hon tog sin examen från Zambezi Universitet.

Hon var en lysande kvinna och med hennes typ av skönhet stod alla dörrar öppna. Men trots det, när det handlade om kärlek och att tillfredsställa sin själ verkade hon vilsen. Ingen visste om detta utom hon själv. Hon visste att hon inte var perfekt som konstnären antytt.

En dag väntade hon vid busstationen. Plötsligt skiftade himlen till molnigt och det började regna kraftigt. Inga bussar kom på grund av regnovädret. Lucy började gråta. Hon grät inte för att det regnade eller att ingen buss kom, hon grät för att ovädret liknade ett porträtt av hennes liv. Hennes liv var också molnigt. Hon var ensam på busstationen och det fick henne att gråta ännu mer. Det var inte första gången Lucy grät.

Hon hade läst många noveller och kände till våndorna hos många karaktärer i tragisk litteratur men även i en del romantiska böcker. En gång läste hon en bok där det fastställdes att personer som begått självmord ofta var de som vägrat gråta, eftersom de förnekar sina känslor och sin smärta.

När människor gråter känner de sig stärkta och det inger ofta hopp om att kunna fortsätta. Hon lärde sig gråta när hon var ledsen eftersom att tårarna sköljer bort sorgerna.

Lucy var så bortsvept i sina tankar att hon nästan inte la märke till bilen som parkerat precis framför henne vid stationen. Någon hade stannat för att hjälpa henne.

Mannen visste inte att Lucy gråtit. Han trodde det var regndroppar på hennes ansikte. Men han kände igen Lucy och därför stannade han för att hjälpa henne.

Tack Paul, du är snäll, sa hon. Det var ingenting, svarade han.

Paul tittade närmre på Lucy nu när han kunde se henne tydligt i bilen. Utanför hade regnet gjort det nästan omöjligt att se hennes ansikte.

Är du okej? frågade han. Lucy började gråta igen. Paul gav henne en näsduk och hon torkade sina tårar. Han var chockad. Fram till det ögonblicket var han en av dem som trott att Lucy kunde få allt hon önskade sig i livet.

De pratade en stund och även om Lucy inte talade om tomheten i sitt liv, visste han från den korta konversationen de haft att vakuumet i hennes liv var enormt. Paul tänkte nästan högt. Så en människa kan vara vacker, ha ett bra jobb, vara beundrad och respekterad men ändå vara ledsen.

Förvisso ignorerar många personer rollen av materiell skönhet och kläder för att täcka mörkret och tomheten inuti den mänskliga kroppen, tänkte han.

I Zambezi finns en man som inte kan avsluta sina uttryckssätt utan att använda ett ordspråk. Paul tänkte på denna mans många ordspråk, ödlor ligger alltid på sina magar, så vi inte vet vilken av dem som har magproblem.

Han gav Lucy en kram och deras vägar skildes åt.

Under månaderna som följde började Paul besöka Lucy.

De uppträdde som om de inte var attraherade av varandra. Paul var den stora skådespelaren här. Han tyckte att män bör dölja sina känslor eftersom han ansåg att det vara ett tecken på styrka. Lucy var mest glad att hitta ett sätt att gå vidare i sitt liv, i en positiv riktning. Paul hade visserligen redan en kvinna i sitt liv när de möttes. Hennes namn var Stella.  Men hur som helst mådde Lucy bättre i hans närvaro.

De talade om många saker, en del minnen från sin uppväxt och om att nu arbeta in den kommersiella staden, där den fjärde största floden i Afrika har sitt ursprung.

Lucy träffade också nya vänner genom Paul. Dessa afterwork och helgsällskap hjälpte Lucy att glömma en del av sina problem. Det fyllde vissa luckor i hennes liv. Flera av de personer som beundrade henne var inte längre på avstånd.

När hon mindes hur en oväntad regnskur främjat hennes möte med Paul, värnade hon om det ögonblicket. Hon bestämde sig för att köpa en bil, så hon inte skulle vara i behov av någons barmhärtighet en annan regnig dag. Hon kunde redan köra. Lucy blev lycklig. Hon kände att hon kommit ut ur sitt skal.

Det var definitivt ett steg i rätt riktning när andra personer inte längre bara beundrade henne, utan också visade henne kärlek genom att ha konversationer och göra saker tillsammans. En del personer hon talade med berättade om sina resor och äventyr.

Lucy blev inspirerad och bestämde att även hon skulle resa. Hon hade alltid haft möjligheter att resa men aldrig tagit dem. Nu när hon lyssnade på berättelser om Paris, Berlin, London och Stockholm blev hon motiverad. Hon lovade sig själv dock, att hon inte skulle resa långt. Hon hade lärt sig på geografin om Afrikas olika platser och säsonger.

Jag ska se min värld i Afrika innan jag ser resten av världen, sa hon till sig själv. Inombords bestämde hon sig också för att finna kärlek och att inte släppa taget.

Lucy blev en flitig resenär i sökandet efter balans och uppfyllelse. Zambezi var varmt och hon ville uppleva vintern i nedre Afrika. Hon spenderade många veckor i Harare och Johannesburg. Hon reste även till Accra på grund av guldet och täckte en gång sitt hår i Cairo. Med tiden hade hon ett flertal bilder, kartor och souvenirer från västra, östra, norra och södra Afrika hemma i sitt arbetsrum.

En dag kom hon hem till Zambezi och hittade ett meddelande från Paul i sin brevlåda. Hon kom just från Kapstaden där hon spenderat sin semester. Han ville träffa henne igen så Lucy och Paul möttes på caféet runt hörnet. Paul förklarade att hans långa förhållande med flickvännen tagit slut.

De kom inte överens som de önskat. De hade en del problem och hade kommit överens om endast en sak: att avsluta förhållandet.

Det var en sorgsam händelse men de kände båda två att det var bättre att göra det nu, än att försöka få det att fungera till varje pris.

De hade inga barn än. Han var 32 nu och hon 28 så de har fortfarande sina liv framför sig.

Vet du, saker är inte alltid som de tycks vara, började Paul konversationen. Han fortsatte, vi gör alla misstag och vår passion kan vilseleda oss.

Vad är det du försöker säga? avbröt Lucy honom.

Med en subtil röst fortsatte Paul, du vet, det finns ett uttryck som säger att vi alltid ser andra människors problem mer än vi ser våra egna, jag tror det är så sant.

Är inte det en av de mest anmärkningsvärda ironierna? La Lucy till. Fortfarande undrande vart denna konversation skulle leda.

Jag har låtsats att jag inte har några känslor för dig.

Men när Stella bröt upp med mig, eftersom hon märkt att jag varit frånvarande i hennes närvaro sen jag mötte dig, insåg jag hur viktigt det var att uttrycka mina känslor för dig. 

Lucys såg för en stund vilsekommen ut. Men hon lyckades samla ihop några tankar.

Jag är ledsen att höra detta Paul. Det är verkligen rörande och jag är djupt gripen av dina ord. Jag vet att vi har varit riktigt nära vänner.

Du har alltid talat väl om Stella men jag visste inte att du varit distraherad i hennes närhet.

Jag kommer ihåg att du berättat många saker som inspirerat mig. Du sa till mig att livet är för kort att leva utan kärlek.

Du sa också till mig att vi bör paddla våra kanoter tillräckligt hårt, så att vi fortfarande ror när stormen är över.

 Jag tog dina råd på stort allvar och jag vill tacka dig för det. Jag uppskattar dina känslor för mig.

Trots att jag hade en del känslor för dig i början, förstod jag att du var upptagen och mitt mål var att inte blanda mig i ert förhållande.

Lyssna Paul, Lucy lutade sig mot honom. Du vet vad vi båda sa om livets oförutsägbarhet.

När jag reste till Johannesburg i februari mötte jag Vincent. Jag tycker mycket om honom. Han dyrkar mig. Han respekterar mig men mest av allt älskar han mig och jag älskar honom också.

Vi tillbringade de senaste två veckorna tillsammans i Kapstaden och han planerar att hitta ett jobb i Harare så vi kan vara nära varandra. Vi planerar hitta arbete utomlands.

Paul blev illa till mods. Hans ansiktsuttryck blev sorgset.

Lucy drog snabbt inspiration from sitt eget liv. Hon kunde även använt inspiration från de åtskilliga böcker hon läst, när hon vände sig till Paul en sista gång.

Ge det lite tid, kanske hittar du någon ny. Ditt hjärta kommer läka och du kommer gå vidare med ditt liv, sa Lucy

Paul var inte en novis. Även han visste sedan tidigare att alla människor måste lära sig att ta sig igenom sina egna bekymmer, sina egna lidanden. De måste lära sig att övervinna sina rädslor. Det kan behövas tid och lite hjälp men de måste lära sig.  

Det bästa sättet att lära var genom verkliga upplevelser.

Farväl Paul, jag måste gå nu. Ta hand om dig själv och vi ses någon gång.

Paul var nära till tårar men Lucy visade inga känslor överhuvudtaget. Hon gav honom en kram och gick.

(Från Boken, The Madrilenian av Adeola Aderounmu)

aderounmu@gmail.com

Translated by Louise Holmberg